Vi sitter på Kalmar Teater. Men det känns nästan som i kyrkan. I det kala, mörka scenrummet brinner ett ljus, i en glob till ljusbärare, såna som brukar stå i kyrkorna. Andakten/Föreställningen kan börja.
Total tystnad råder, när de tio musikerna, klädda i svart-vitt, långsamt kommer in på scenen, en efter en stannar upp vid ljusbäraren och tänder var sitt ljus innan de tar plats vid sina instrument och börjar spela.
Så tystnar musiken och Cecilia Frode gör entré. Likt en barfota prästinna i blågul Sverigedräkt talar hon till ”församlingen”. Det är en vardaglig, existentiell betraktelse, där hon visar sitt nakna jag och öppnar sitt hjärta för oss. Träffsäkert och obönhörligt låter hon oss därmed få syn på oss själva med alla våra tillkortakommanden, vår ängslan, trötthet, vilsenhet och längtan.
Med total närvaro och sin speciella utstrålning av både styrka och skörhet framför hon en egen monolog. Det är en mörk, tät och mångbottnad text, fylld av underfundig humor, överraskande, drastiska vändningar. Hon funderar, resonerar och berättar om allt mellan himmel och jord, smått som stort i en salig blandning – kaffebröd, ensamhet, Gud som hon inte tror på och jämför med en gammal sträng släkting som säger att man inte duger som man är, den absurda överkonsumtionen som får oss att tro att vi blir lyckliga om vi bara köper ”den rätta” sängen, hur hon ska orka i morgon, om alla osedda barn, om hon borde skaffa hund… Det är som att höra en del av sitt eget inre, ständigt pågående mummel.
Och hon dansar, som hon dansar! En förföriskt vacker folkdans till musikernas virtuosa toner.
Cecilia Frodes tänkvärda ord, vävs samman med månghundraårig, förtrollande musik och sång av de båda skickliga ensemblerna. Anna Maria Frimans rena och klara röst låter nästan änglalik. Musiken ger ett tidlöst perspektiv åt Cecilia Frodes ord och öppnar nya
dimensioner. Från det blå skåpet, forna tiders finskåp, hörs trots allt ett tröstens ord till vilsna nutidsmänniskor.
© Barometern Plus

”Från det blå skåpet” heter föreställningen med Cecilia Frode tillsammans med tio musiker från kvartetten Serikon och Ensemble Mare Balticum. Frode blickar ut över samtiden och knyter samman den med vår dåtid ackompanjerad av toner från medeltiden.
Tio frackklädda musiker går ut på scen. En efter en tänder de andäktigt varsitt ljus och placerar i ett ljusträd. Sist kommer Cecilia
Frode. Hon har skrivit manus och text till det som skall komma att bli en bön för vår samtid. Ett ”frodeianskt” evangelium för alla förvirrade, trötta och rädda själar.
För människorna. Alltså för du och jag. Hon bär en slags Sverigedräkt som en symbol för rötter, historia, icke-historia, förfrämligande och rädsla.
Sedan börjar förbönen. Cecilia Frode läser berättelser, för monologer, reflekterar och åker bergoch dalbana i tankelooper. Om vår tids jakt på status och pengar, om vår tids rädsla för varandra, om vår tids trötthet. Om hur vi försöker skapa mening och hur det känns när vi
känner meningslöshet. Med varm humor och ett öppet sinne lyfter hon fram människans alla små skrymslen och vrår av ensamhet, mörker, ångest och undran över detta liv. Våndor vi alla bär på, men kanske ogärna tittar närmare på.
Mellan texterna spelar två orkestrar, som här slagits samman till en, gamla melodier och verk från olika kulturer. På instrument som vallhorn, medeltida dragtrumpet, hardingfela, harpa, luta, renässanstrombon för att bara nämna några.
Tillsammans med Frodes texter blir det en fin påminnelse om historien och hur vi är den del av den.
Föreställningen är en lågmäld, allvarsam och närmast sakral upplevelse. Den avslutas med att Frode läser sitt eget evangelium som avslutas med de förtröstansfulla raderna: ” Var aktsam och försök vara nöjd”. Enkla uppmaningar, men väl så svåra för människan i dag.

MUSIKTEATER
”Från det blå skåpet” Medverkande: Cecilia Frode tillsammans med Serikon och Ensemble Mare Balticum.
Bäst: Det modiga manuset som vågar dröja sig kvar vid allvaret.
Sämst: Att jag gick därifrån med samma existentiella
ångest som innan.
© Smålandsposten eller artikelförfattaren. Utgivare: Magnus
Karlsson. Databasens namn: Magnus Karlsson / Smålandsposten /
retriever-info.com

En bön i tiden, har Cecilia Frode beskrivit sin nya föreställning ”Från det blå skåpet”. Kulturjournalisten Martin Lagerholm var på premiären för att finna svaret på vad för sorts bön det handlar om.
Musikpoetiska föreställningar, där det fritt reflekteras över livet och döden och allt däremellan till liveframförd musik, är en lika inbjudande som svårbemästrad konstform. Jacques Werup hör till det fåtal som behärskade genren till fullo, där han i olika konstellationer (bland andra med Sinfonietta Syd och Rolf Sersam) intog både platsens ande och en hungrande publik med bevarad integritet.
När skådespelaren Cecilia Frode iklädd svensk folkdräkt äntrar Kulturkvarterets stora scen i Kristianstad, och allmänt tycker att ”det är onaturligt att som vuxen vara obekymrad”, låter det måhända som ett inslag i någon gängse standupshow. Men innan dess har såväl hon som de tio musikerna i de båda meriterade ensemblerna för tidig musik, Serikon och Mare Balticum, inlett urpremiären på den
halvannan timme långa konsertföreställningen ”Från det blå skåpet” genom att i liturgisk långsamhet och koncentration tända var sitt ljus i en väldig och vackert smidd ljusstake på scenen. Musiken som spelas under kvällen är huvudsakligen från kontinental och
skandinavisk medeltid, och exekveras med förtätning och en utsökt musikalisk uppförandepraxis på historiska instrument.
Frode har som skådespelare en märklig och liksom underliggande ironisk eller illfundig anstrykning som
stundom är så subtil att jag länge undrat om hon är fullt medveten om den själv, eller om den ens är ironisk. Personligen är jag väldigt förtjust i det där uttrycket; det skapar en spännande osäkerhet hos åskådaren som i sina bästa stunder breddar och
fördjupar en skenbart glasklar scen eller situation. När hon alltså i den här föreställningen pendlar mellan att försjunka i naturlyriska betraktelser, fundera på om hon skulle skaffa hund nu när hon ändå inte tror på Gud, eller rekapitulerar några huvudlinjer i den svenska
folkdräktens historia, och dessutom får för sig att karakterisera hela föreställningen som ”en sorts bön i tiden”, ja, då är det i mina ögon och öron Frode rakt av.
Men är det satir eller allvar? Menar hon vad säger eller prövar hon oss? Ja, förmodligen utesluter det ena inte det andra. Men jo, hon är nog alldeles ärlig där hon står, det skvallrar det utlämnande allvaret tillräckligt ofta om i de existentiella funderingarna om vad vi gör
och inte gör med våra liv. Frode må vara en gudlös böneförrättare, men hennes sekulära andlighet och infallsrika tankar om våra hemliga eller dåraktiga drömmar och våra tillkortakommanden som medmänniskor bär den här kvällen lika långt som Guillaume Dufays eller Michael Prætorius eteriska tonsättningar från scenkanten.
MUSIKTEATER
”Från det blå skåpet” Manus & regi: Cecilia Frode
På scen: Cecilia Frode tillsammans med Ensemble Mare
Balticum och Daniel Stighäll med flera.
Premiär på Kristianstad Kulturkvarter 27/9. Ges även
på Ystads Teater fredag 29/9.
© Ystads Allehanda eller artikelförfattaren. Utgivare: Tina Sayed
Nestius. Databasens namn: Tina Sayed Nestius / Ystads Allehanda /