Lätt på foten som en ängel, om yttrandet tillåts. Cecilia Frode på Växjö teater var en upplevelse av annorlunda slag. Här kommer en kvinna i sina bästa år i kroppsnära trikåer och håller låda till hopsasteg och man njuter fullständigt.

Ett ordflöde, nära nog som ramsor, innehåller en osynlig pollett som plötsligt ramlar ner utan att man hade tänkt sig det, så sitter man där och, jaha, just det. Så är det.
Så många tankar om männen, ensamheten, fantasierna. Och sakerna. Är man ensam samlar man många saker. Den som samlar flest har varit mest ensam.

Cecilia Frode framträder som om hon vore viktlös. Många gånger är hon komikern som kan vända till en fot eller hand bara för att det är roligt, då blir det roligt, och allting på slak lina och nära det otillåtna. För skulle någon en aning klumpigare person pröva ett sådant rörelsemönster skulle löjet göra entré. Bums.

Nonsensprat och djuplodning i samma mening, ett steg eller en vridning som säger mer än tusen ord. Så studsar hon iväg, gång på gång, för att hämta den fasta mikrofonen och sjunga sina visor till Ackompanjemang av Bengt Lindkvist och Per V Johansson.

Det är visor med en del toner i gränslandet, där likaväl som i hopsastegen är precisionen absolut. Texterna är handfasta, de handlar om det som händer alla, inte bara andra.
Motiven har kanske en aning släktskap med Cornelis Vreesvijks handfasta sätt att skildra, men annars finns inget som kan locka tankarna åt det hållet.

Föreställningen heter Ängelen, det är ett bra val och efter vad Cecilia Frode skriver i programbladet är det publiken på Göteborgs stadsteater som spontant börjat kalla hennes gestalt så. Hela figuren, inklusive både text och regi, är resultatet av hennes eget arbete. Ängeln är kombinationen av clown och ängel, ur ett sådant väsen kan ingenting annat än sanningen komma.

Åke Svensson
Smålandsposten

Änglar är vitklädda, clowner har vita näsor och starkt rödmålade läppar. Så är vi vana att se dem. Förena de två och öka till med drag från Chaplin och du närmar dig den gestalt, Ängelen, som Cecilia Frode lät dansa in häromkvällen på Kristianstads Teater. Det går inte att helt fånga karaktären eller fastslå släkttavlan för denna mångsidiga varelse som under dryga timmen sjöng, dansade och påtagligt förnöjde publiken.

Det var stora ämnen hon berörde men genom clownerier och allehanda upptåg togs udden ur dem och Gud, kärleken och döden blev hanterbara. Gud kallade hon Magnus och han blev en kille bland många andra.

Hon inte bara ”skojade upp” allting utan hade också en träffande replikkonst, som när hon om en vegetarian sa att han åt sig mätt på cigaretter.

Men som alla clowner hade hon en mörk insida, ett sårigt liv, som kom till synes i allt ”bortskojande” av det tunga. Längst in satt en ensam kärlekstörstande ung kvinna som längtade efter en egen familj. En tragisk barndom fanns i bakgrunden.

Cecilia Frode kunde genom olika röstlägen skilja ut det mörka från det ljusa. Hon hade ett mycket talande kroppsspråk med en speciell talang för parodi.

Hennes balettdans var suverän, clownens lilla hämnd på den fina balettdansösen. Suverän var hon också när hon ”falsksjöng” skolsången inför sommarlovet.

Det var på något sätt som bland allt clowneri och ironiska underfundigheter som i raskt tempo avlöste varandra, de bittra erfarenheterna som satte sig fast. Till exempel hennes upptäckt att hon var mer ensam bland många än när hon var för sig själv. Men som sagt, då går man åt sidan och gråter en stund och sedan kan allt börja igen. Det mesta kan man göra clownkonst av, dock inte riktigt allt.

Diskret ackompanjemang för visinslagen bestods av Bengt Lindkvist på piano och dragspel och Per V Johansson på kontrabas.

Hans Holmberg
Kristianstadsbladet

Jag har träffat Ängelen många gånger förut. Jag har mött henne i starka människor som fått hårda slag av livet, i svaga som hojtar och fäktar med armarna för att höras och synas, i mig själv. Ängelen är en person utan skyddande skal, utan reservationer. Svåra ord går rakt in, de kan även gå rakt ut.

Skådespelerskan Cecilia Frode har skapat sin scenpersonlighet Ängelen, som föddes på Göteborgs stadsteater. Frode har skrivit manus och sånger och själv regisserat sin föreställning (”det har inte varit svårt alls, då jag hela tiden vetat hur jag velat ha det”, skriver hon på sin hemsida).

Ungefär så rättfram är också Ängelen, när hon i tunn vit dräkt, tyllkjol och storlockigt hår struttar omkring på scenen samtidigt som hon berättar viktiga saker. Som var någonstans det inre trycket kan släppa (på hälsohem, badhus, bibliotek och i bowlinghallar), som att föräldrar ger ångest och sorg fast de inte vill det, som att sommarlovet är härligt, fast i sanningens namn nog alldeles förfärligt.

Showen är fylld av humor, även om leendena ofta stelnar. ”Jag vill inte passa in, jag vill passa på”, säger Ängelen hjärtskärande när inga relationer fungerar. Hennes berättelse handlar mycket om att förhålla sig till andra, om spelet mellan människor och maskerna vi bär. När sorgen växer sig större än nyttan försvinner gränserna. Det är då man bajsar på hallmattan.

Texten saktar ner under sångerna, som Cecilia Frode framför till Bengt Lindkvists och Per V Johanssons ackompanjemang på piano, dragspel och kontrabas. Ängelens tankeflöde behöver stillheten ibland, hjärnan går på högvarv både hos henne och åhörarna. Min fortsatte arbeta långt in på natten.

En förkortad version av ”Ängelen” visades i SVT för två år sedan, och föreställningen har även tidigare varit på Sverigeturné. Den 28 februari landar den i Varberg.

Karin Nurmi
Hallandsposten

Stereotypen säger att clownen gråter bakom masken. Bilden kan användas både för den som framträder på scenen och den som uppträder som pajas i verkliga livet.

Cecilia Frode har själv skrivit och regisserat föreställningen hon reser runt och framför tillsammans med två musiker. Den heter Ängelen och visst är hon änglalikt oskuldsfull i sin vita balettrikå även om den bokstavligt – som undertiteln säger – gör henne nästan som naken. I går kom de till Söderhamn.
Är hon änglalik så är det i sådana fall en änglalik clown. Det vitmålade ansiktet, den stora röda munnen och den stora bollaktiga blågrå peruken gör att vi inte behöver tveka.
Som en clown gör hon också till rösten. Gester och kroppsspråk är parodiska. Ofta uppför hon sig som en liten gumma. Många skrattar hejdlöst åt hennes första monolog där hon driver med alla de metoder för avslappning och avkoppling som erbjuds i dag bakom prislappar med varierande belopp. Också jag gör det, men frågar mig hur roligt det hon säger är, om det inte är hennes sätt att bete sig som gör det komiskt.
Snart inser publiken att det hon har att säga inte alls är roligt. Hon lyckas inte längre lura oss med sin tultighet. Det blir kvavt tyst. Egentligen är hennes berättelse smärtsamt sorglig. Framför oss står en mycket ensam människa vilse i en värld hon inte alls kan förstå.

Associationer som överrumplar
Hon beskriver vanliga företeelser mest på ett barns sätt, med associationer som överrumplar oss och ibland gör att vi skrattar, ibland får oss att le, men inte för att vi direkt tycker det är roligt. Genom sin oskuldsfullhet ställer sig Ängelen naken framför oss. Sådana människor kan vara så skrämmande besvärliga att man bara vill försvinna ur deras närhet, men Frode gör det så att de flesta nog vill krama om henne och trösta.
Trots allt kan vi inte avfärda hennes beskrivningar av tillvaron som ett okunnigt barns missförstånd av sina iakttagelser. Istället är det väl egentligen så där det är, så som hon säger. Det finns rätt mycket runt om oss, och sådant vi sysslar med, som är rätt obegripligt. Vi har accepterat det för att… det bara är så.
Vid några få tillfällen byter Frode till en mer vanlig röst. Då får vi som en förklaring höra om den lilla flickan som mamman överger längs en liten väg. Föreställningen är ändå för avskalad för att handla om ett specifikt levnadsöde. Mer eller mindre är det vi alla som ensamma mitt bland alla andra famlar omkring som i en dikt av Nils Ferlin.

Musiken en viktig del av föreställningen
I föreställningen ingår sex sånger. Cecilia Frode kan sjunga och musiken blir en viktig del av föreställningen. Till en början tycker jag att temat i sångerna bryter av rejält från det i hennes monologer. De är ofta absurt ekivoka.
Men kärleken är något som också tar stor del av hennes funderingar. Hon vill vara älskad för att existera. Eller kanske ändå hellre ensam. Hon vill att någon ska komma nära, bara han inte kommer för nära. Efter ett tag tycker jag det är rätt begripligt att det är det mer köttsliga, lite snuskiga, i sexualiteten som hon lyckats ta till sig. Och visst ger det något, men inte är det nog. Ängelen blir aldrig nöjd. Hon förblir otillfredsställd.

Joakim Westlund
Ljusnan

”Den som har flest saker när man dör har varit mest ensam.”
En av alla underfundiga och filosofiska kommentarer som Cecilia Frode levererade i går på Gävle Teater via sin karaktär Ängelen. En kommentar som är slutsatsen av ett resonemang att varje gång man känner sig ensam köper man en sak för att trösta sig. Ensam är också ett ord som kännetecknar Cecilia Frodes figur.
I alla berättelser och kluriga tankegångar ligger en underton av ensamhet. Det är ju Ängelens eget liv hon berättar om; uppväxt, familj, kärleken men även önskemål och drömmar. Ängelen är också en dubbelbottnad figur.
I sitt framträdande är hon mycket naiv, nästan barnslig, med många naiva uttryck. Men hon diskuterar och funderar över existentiella frågor som meningen med livet, finns Gud, varför vi finns på jorden och så vidare. Ganska djupt!

Cecilia Frode skriver själv att Ängelen är en blandning av clown, barn och ängel. Clown, ja med den make upen kan man inte vara annat. Och barn, ja hon är som sagt otroligt barnslig i sitt uppförande. Men ängel? Inte om man med det menar ett sändebud från Gud, för det betonar hon tydligt att hon inte tror på Gud. I så fall är det för att hon är helt klädd i vitt, är otroligt rar och egentligen vill alla väl.

Jag tycker om föreställningar med ytterst lite eller ingen rekvisita, och i denna föreställning fanns ingen förutom musikernas instrument och en mikrofon. Därför blev stämningen så intim, och kontakten med personerna på scenen så gemytlig. Cecilia Frodes framförande var charmigt och proffsigt, balanserande mellan allvar och lättsamhet. Och musikerna Bengt Lindkvist och Per V Johansson gav ett förstklassigt stöd i sångerna. Sångerna som var lika underfundiga och filosofiska som monologen och ibland även med tvära kast i texten.

Slutet kom väldigt plötsligt, men ändå rätt naturligt. Det var väl dags för Ängelen att ”släppa allt och gå vidare” som hon sa några gånger. Vidare mot riktig kärlek kanske, för ”riktig kärlek är att ha en stjärt i ansiktet.”

Bodil Proos
Arbetarbladet Gävle

Att Ängelen på grund av dimma blev en dag försenad till Storsjöteatern, gjorde egentligen ingenting. Detta då den som väntar på en ängels ankomst sällan väntar för länge.

Cecilia Frode i Ängelens skepnad var precis vad som behövdes i går kväll, när regnet föll i stora tunga droppar, samtidigt som termometern visade på minus 5 grader. Hennes naivistiska vardagsfilosofi, där kärleken, främst den till sig själv, löste knutar som skapats av regnet och kylan utanför den näst intill, av ungdomlig publik, fullsatta salongen.

Det var inte bara texterna som bar naivismens prägel, utan hela uppenbarelsen, klädd i den klassiska balettens kort korta kjol och linne helt i vitt samt det vitsminkade ansiktet med en stor röd pussmun, som ett öppet sår, mitt i allt det vita. Som kontrast till det naivt direkta var musiken.

Skön och ren kabarémusik blandat med skönt blåfärgade jazzharmonier, som kontrasterade mot de berättande texterna.

Budskapen, om det nu var budskap, var raka och enkla som exempelvis: ”Vill man inte leva, kör upp en dynamitgubbe med tändhatt och stubin i arslet och tänder på, när sorgen blir större än lyckan.” ”Om man tänker för mycket kan man bli bedrövad”, var en slutsats som Ängelen drog. Liksom påståendet; ”Jag vill inte passa in, jag vill passa på” vilket väckte stort publikt bifall.

Även Ängelens rörelser på scenen var klart naivistiska, med en kort danssekvens, som mycket väl skulle kunna döpas till ”Balett Infantil”.

Det som berörde mig mest var Ängelens tolkning av schlagerplågan för många år sedan, ”Mitt sommarlov”. Efter det framförandet med obetalbara glissandon blir mitt betyg, släng dig i väggen Anita Hegerland.

Efter denna naivistiskt strålande föreställning känner jag att jag skulle vilja börja om som tonåring, någonstans i de övre tonåren och tillåtas åbäka mig och säga sanningar helt utan hämningar, men också helt utan elaka baktankar.

Hans Lingblom
Östersunds-Posten

”Jag vill inte passa in. Jag vill passa på”, säger Ängelen. Och passar på gör hon. Hon vill bli älskad. Hon längtar efter den kärlek som vi sköljer över henne från salongen.

För ungefär ett år sedan blev Cecilia Frode Ängelen med hela svenska folket, sedan en ”lightvariant” av föreställningen gått i TV. Jag såg henne då och var inte speciellt imponerad, trots att människor i min närhet sa att Frode var bra, mycket bra. Så här efter att ha sett Ängelen live kan jag bara hålla med.

Ängelen är bra, till och med mycket bra. Jag var väl kanske inte helt utan fördomar då jag såg TV-uppsättningen. En tjej i balettdräkt med knasigt hår och illande röda läppar. Kunde hon ha något att säga mig? Då hade hon det inte.

Nu nådde hennes underfundiga betraktelser fram, och Ängelen på TV och Ängelen i verkligheten är två helt skilda saker. Det är inte samma Ängel. Med en enorm scennärvaro äger hon sin publik varje sekund av föreställningen, vare sig hon berättar om hur hennes pojkvän spyr på hennes svärmors balkong sedan det gått upp för honom att hon bara spelat vegetarian i de tre år de varit tillsammans, eller hur hon går omkring och spelar lycklig i ett stort hus och väntar på att hennes man ska komma hem från arbetet. Hon gör det av kärlek och kärleken, eller kanske också bristen på den, är central i föreställningen.

Hur hittar man den äkta, den stora kärleken? Den som gör att man kan känna sig trygg och bara låta sig svepas med?

Det är inga stora gester som gör att vi skrattar med henne. Vi skrattar inte åt henne. Cecilia Frodes Ängel lämnar ut sig totalt. Hennes scenkläder är en tunn balettdräkt. Hon är nästan naken. Och just att hon är både bar och sårbar är nog en del av förklaringen till att hennes avskalade föreställning blir något annat än ännu en stå upp-show.

Det är inget flashigt ljus. Det är Cecilia Frode som lyser och hennes texter går rakt in i hjärtat. Det är hon som är så där mänsklig och klär i ord de tankar som vi alla kan känna igen.

Det känns fantastiskt att hon redan efter några minuter lyckas knusa mina fördomar mot Ängelen. Hennes uppenbarelse tar tag i mig. Ruskar om.

Cecilia Frode är ingen skådespelardoldis. Hon har tagit hem fina utmärkelser för sina roller och som aktris är hon redan mycket respekterad. I Ängelen får hon fritt utlopp för sin kreativitet och hon har skrivit materialet själv. Hela föreställningen är så tätt ihopvävd att det är lätt att glömma den ståbas och det dragspel som ackompanjerar Ängelens sånger. Vi som absolut vill se mer av henne kan se fram emot julhelgen då hon har en roll i TV:s uppsättning av Hjalmar Bergmans klassiska komedi Swedenhielms. Håll ut! Det är bara några veckor kvar.

Per Orvegård
Länstidningen Östersund